Show me your love, your love
Gimme more but it's not enough
Show me your love, your love
Before the world catches up
'Cause there's always time for second guesses, I don't wanna know
If you're gonna be the death of me, that's how I wanna go

En sak som verkligen får mig illa till mods är att tjata, att upprepa mig. Jag vet själv hur otroligt irriterande det kan vara när någon upprepar sig om samma sak gång på gång när man redan uppfattade allt från första gången.

 

Men av någon anledning är människor så otroligt sega av sig också, så ibland blir man tokig av att sitta och vänta. Vilket händer mig, utan att ljuga, nästan varje dag. Jag vill inte vara någon tjatmoster samtidigt som jag inte alltid har tålamodet och sitta där i tystnaden och fundera över varför människan tar sådan tid på sig, vad som kan ha hänt etc.

 

Komplikationer uppstår självklart ibland, men jag har tagit för vanan att alltid försöka kontakta involverade personer ifall jag får förhinder i så god tid jag bara kan. För än en gång; jag vet hur frustrerande det är att stå där och inte veta vad tusan som händer.

 

Och inte törs man hitta på något annat heller, för då får man plötsligt det där svaret man väntat på så länge, att plan A är good to go. Såklart...

Fann en text idag, den var laddad med inspiration. Efter att du läst den kommer förhoppningsvis du också hitta en glöd, det gjorde jag. Det är så jag vill leva, för det finns inget som fyller mig med sådan glädje som att se någon annans hopp lyfta och deras lycka när du gör något för denne som verkligen betyder något. Även om man självklart inte ska göra något för någon annan som skadar en själv, att trycka ned dig för att lyfta en annan kan jag inte se hur det ska kunna förbättra situationen. Låt texten tala, för den förklarar allt jag känner.

 

-

Be as swift as a coursing river;

With all the force of a great typhoon;

With all the strength of a raging fire;

Mysterious as the dark side of the moon

-

Något som jag hatar, eller det är en hat-kärlek rättare sagt. Egentligen så älskar jag nog det mer än jag hatar. Att kolla igenom gamla bilder, att fasta i det och titta igenom så många gamla minnen. Har alltid gillat att fotografera och att kunna spara minnen i form av bilder, det är guld värt. För när man sedan tittar tillbaka, kan man uppleva samma härliga känslor som när det fotot förevigades.

 

Det är så mycket som förändras från en dag till en annan, verkligen. Speciellt människor, och tyvärr är oftast den förändringen förknippad till något (i min värld) negativt. Så många som har blivit så annorlunda från den dagen då just den speciella bilden togs. Det är det som får mig tvivla på om jag faktiskt gillar att titta tillbaka.

 

Varför då kan man undra? Jo, just av den simpla anledning att jag börjar sakna. Jag börjar sakna den personen, hur saker var kring denne någon under just den tiden, tiden då det inte var komplicerat. Sedan blir jag arg, mest less om jag ska vara ärlig, att folk kan från en dag till en annan bli någon du knappt vill ha att göra med längre. Jag stör mig helt enkelt på det mesta denna person är i dagsläget.

 

Känslan är dock alltid positiv, till en början. Innan jag inser hur jävla mycket jag önskar att vissa saker (läs personer) bara kunde förbli som de en gång var, förbli den som du faktiskt lärde känna och fattade tycke för.

But you're a star and I'm leavin' in a minute

 

 

 

Remember who you are.

 

Walking Between The Raindrops with you.

 

 

En sak som retar mig mycket nuförtiden. Det är att folk inte kan leva i nuet, antingen går man och är bitter över det som redan hänt eller så grubblar man sig sönder och samman över framtiden. Det här med att leva i nuet, vad är det? Jag har kommit fram till en väldigt simpel förklaring till det:

 

 

Fortfarande svårt att förstå? Låt mig göra det ännu lite enklare. Det som har hänt går liksom inte att ändra på, hur mycket du väl ångrar dig, hur mycket du väl vill eller hur mycket du än önskar att man kunde spola tillbaka tiden. Det förgångna tillhör, just det, det förgångna. Ta lärdom av det och gå vidare.

 

Framtiden, den går att ändra på lika lite som det förflutna. Det som händer, det händer. Däremot har man en liten fördel ändå när det kommer till just det som komma skall. Som sagt så kan man inget göra åt det, men däremot kan du i nuet, få fram de bästa förutsättningarna för att framtiden ska bli så ljus som möjligt.

 

Så där har ni det, mitt recept till att leva lättare, gladare och framförallt med en bättre självkänsla. Pröva vet jag, för jag lovar att det fungerar. Skulle inte koka ihop ett eget recept och ge ut det om det inte vore för att jag själv använder mig av det (och gillar det).

Uppehåll på bloggen ja, tiden har inte räckt till helt enkelt. Har inte ritkigt haft något speciellt att skriva om heller, eller egentligen så finns det saker jag hade kunnat skriva om. Men jag är för lat för att börja bara.

 

Jobbar på med livet, hoppas på att morgondagen bjuder mig på något mer än den nuvarande. Drömmer mig bort till andra platser men försöker njuta av det som är och det jag vet komma skall inom en snar framtid.

 

 

Min motivationsnivå är för tillfället skrämmande låg, jag har verkligen inte lust med att göra något. Sen jag kom hem från Luleå i söndags har jag inte heller gjort mycket. Vädret har varit lika värdelöst som vanligt så egentligen har jag inte kunnat göra mycket mer än sitta inomhus och gorma.

 

Fast gorma har jag inte, jag haft lite seriemaraton, bäddat ner mig i sängen med datorn i famnen och en kopp te i min hand och bara legat där tills dagen tagit slut. Inte riktigt från det jag vaknat då jag haft körlektioner att fara på, men så fort jag kommit hem är det där jag hamnat, i min säng.

 

Rätt så mysigt ändå, fast jag känner att jag egentligen skulle ha behövt röra lite på mig. Men då motivationen inte existerar är det väldigt svårt. Samtidigt får jag ingen ångest över det, från och med nästa vecka på onsdag kommer jag att ha mycket att göra ett tag framöver. En sista vila innan jag (äntligen) får göra kreativare saker!

 

Vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här inlägget, min fantasi om vad jag kan skriva är inte särskilt bra heller för tillfället. Då får det här duga.

Jag har haft problem med min sömn de senaste veckorna, jag har varit trött, men så fort jag lagt mig och slutit mina ögon så börjar det. Jag kan inte bestämma mig hur jag ska ligga, mina ögon vill helt plötsligt inte blunda och min hjärna går igång på högvarv.

 

Det har varit extremt även de gånger då jag försökt lägga mig tidigare eftersom jag måste upp tidigt dagen därpå, då kommer självklart alla dessa tankar om att "Jag måste sova nu, ska upp tidigt imorgon. Vill inte vara trött. Vad är klockan? Hur länge har jag varit vaken nu? Hur länge kommer jag få sova om jag somnar nu?"

 

Idag lyckades jag klura ut varför det är på detta sätt. Jag är inne i en väldigt känsloladdad period kan man väl säga. Det är svårt att förklara men tänk dig att du är sådär arg att du har svårt för att hålla tillbaka det, du har svårt för att inte visa det, att inte vara otrevlig mot nästa person som pratar med dig. Tänk dig den känslan... Tillsammans med ungefär tio till.

 

Du är så arg, så glad, så less, så besviken, så nervös, så ledsen etc. Alla dessa känslor tillsammans och alla så starka skapar ett enda stort kaos inombords. Jag vaknade till och med inatt över att jag hade svårt att andas tack vare att detta kaos lägger sig som en stor sten i bröstkorgen. Det är klart man inte kan sova då.

Och för att reda ut denna oreda av känslor blir jag helt intagen i något, kan vara vad som helst. Bara för att det är det enda för tillfället som gör att jag känner ett litet lugn. Det är inte första gången det är så här, Den sak som för mig för stunden lugn är tillfällig, liksom detta virrvarr av känslor. Dock önska jag att det kunde försvinna något snabbare, för det tar väldigt på krafterna.

 

 

Jag blir så full i skratt över vissa människor, speciellt då dem ska hålla fast i småsaker i tid och evighet. Jag vet att jag själv har en tendens till att vara långsint men jag lägger då inte ner tid och energi på saker som inte har någon som helt betydelse. Jag har inget emot om man står fast vid vissa saker och ting som faktiskt spelar en stor roll, men att hålla på att tjata sönder något som inte är någon deal överhuvudtaget förstår jag mig inte på.

Kan inte annat än flina vid tanken på sådana personer, man tycker att det ska väl inte vara så himla svårt att bara låta det gå och inte lägga ner tankekraft åt det där? Men för vissa är det till synes en stor utmaning. Allt är inte värt att vända och vrida på i alla möjliga vinklar, vissa saker är bara som det är och inget mer med det.

Jag blir inte sjuk ofta, hade en svit på över ett år att inte ens bli förkyld för ett tag sedan. Mitt immunförvar verkar vara gjort av stål, men inte ens min super försvar klarar av att låsa ute varenda liten bacill. Nu är en sådan gång, och till följden av det så blir jag aldrig småsjuk utan blir jag sjuk blir jag jätte sjuk. Tack vare att jag sedan inte är "van" av att vara sjuk så känns det som att jag är mer eller mindre är döende.

Maten tappar all smak, snoret verkar flöda till oändligheten, tjock i huvudet, trött som fan, hör ingenting, kan inte andas etc. Usch vad jag hatar att vara sjuk. Känner verkligen medlidande för alla som har lätt för att bli sjuka, hinner fan glömma bort hur jobbigt det faktiskt är.

Men egentligen ville jag inte skriva om hur synd det är om mig för att jag är sjuk, har en massa annat på hjärnan som hade behövt släppas ut men, ja jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för tillfället. Att prata om sjukdom är lättare än vad som går an i min skalle, det är en jävla röra för tillfället kan jag meddela!

Vädret har till stor sannolikhet påverkat mitt humör rätt så mycket på senaste tiden (det tror jag inte heller jag är ensam om) så vill solen hälsa på lite oftare så är jag rätt så säker på att kaoset i mitt huvud lättare reds ut.

Äh det ordnar sig, som Timbuktu en gång sa.